När bergsguider pushar för hårt: läsarberättelse från Peak Lenin

Alpinister på väg upp för Pik Lenina

Bergsbestigning handlar väldigt mycket om att hantera höjdsjukan, som vanligtvis inträffar efter 3000 meter över havet. Detta sker genom försiktig acklimatisering, samt genom att inte flytta upp nattlägret mer än 300-400 (i extremfall 500) höjdmeter per dygn. Som guide är det livsviktigt att känna av hur deltagarna mår, och hålla bra balans mellan att motivera dem och samtidigt vara lyhörd för när någon mår för dåligt. Det är helt normalt att uppleva obehag och må ganska dåligt på höga höjder, men det gäller att kunna dra i handbromsen när det går över från ”normalt” till något som måste ageras på. 
När höjdsjukesymptomen blir för allvarliga gäller det att återvända till senaste höjden där personen har varit symptomfri, och under inga som helst omständigheter fortsätta uppåt. De sista stadierna av höjdsjuka innebär att personen utvecklar lungödem och hjärnödem, och är således direkt livsfarliga. Även stadierna innan kan vara livsfarliga, till en stor del på grund av att folk tappar koordination, kroppskontroll, balans och omdöme, och blir därmed en fara för sig själva. Det åligger guiden att ha koll på deltagarna, och se till att bestigningen pausas eller avbryts om det föreligger risker för detta.
Inte alla guider gör det. Jag har uppmärksammat ”produktionsbands-approachen” hos guiderna på Mont Blanc i slutet av det här inlägget, och har sett liknande på tex Elbrus. Guiderna, som ju är acklimatiserade och slipper själva uppleva symptomen, pushar hänsynslöst kunderna tills de inte längre klarar av försöket. Förutom det jag har sett uppe på olika berg har jag nu fått höra om en läsare som har upplevt en sådan bestigning på Pik Lenin, där guidernas oprofessionella agerande resulterade i en väldigt negativ upplevelse för deltagarna.

Jag har bett om att få publicera berättelsen. Text och bilder tillhör personen. Så här skriver de:
Kanske kan någon som läser lära sig något och tänka till lite snabbare än vad jag själv gjorde. Det blev en ganska lång text, men kanske läsvärd. Jag vill passa på att tillägga att jag inte är bitter eller ångerfull, utan att jag uppskattar resan och att jag tror att man alltid kan lära sig något av allt som händer. Learn from your mistakes - you've paid for them.
Kirgizistan överträffade sig själv i skönhet och vänlig befolkning. Bergen var fantastiska, de vackraste jag någonsin sett. Deras färger överrumplade mig, de var mörkblåa och gula, eller mossgröna och blodröda, eller alla nyanser av grått med vita snöfält, och så längst upp, med toppen gömd bland molnen, Pik Lenin.

Base Camp låg på en stor och vacker höghöjdsäng med betande djur och mullrande glaciärfloder, och för att komma till ABC vandrade man längs branta bergssidor med rullande grus, långt ovanför glaciären som var på väg ned mot dalen. ABC låg sedan precis nedanför toppen, med utsikt över hela den skålformade bergssidan. Dag som natt dundrar laviner och stenskred ned längs bergssidorna, men inte så ofta precis mot oss.

Så långt allt väl, jag kan inte klaga på utsikten. Jag kan tyvärr klaga på guiderna. Jag har inte klättrat så väldigt många toppar i mitt liv (bloggens kommentar: skribenten har 10+ st 5000-meterstoppar senaste 3-4 åren, plus en 6000-topp nyligen), så jag valde att ha guider, och jag valde det dyrare alternativet att boka dem via en svensk äventyrsresebyrå för att få en svensk kvalitetsstämpel och överblick. Det visade sig tyvärr vara lite naivt av mig. Uppstigningstakten visade sig snabbt vara närmast övermänsklig, en vän kallade det i efterhand för harakiri-acklimatisering, ett ganska passande namn.

Gruppen avancerar på stigen, än så länge på lägre höjder
Från Osh på ca 1000 möh åkte vi bil till base camp som ligger på modiga 3600 meters höjd. Bara det en avsevärd höjdskillnad som jag på förhand undrade över när jag bokade resan, men jag fick då höra att det inte var så mycket att göra åt eftersom BC låg där det låg. Sant förvisso, men då behöver man såklart några lugna dagar för att vänja sig vid höjden. Detta inträffade tyvärr inte, utan vi travade glatt, på guidernas inrådan upp på 4100 meters höjd, och sedan 30 timmar efter det upp på 4400 m. (Dvs ABC). Då hade jag redan haft magkramper i två dygn, det är svårt att säga om det berodde på mat, bakterieflora eller höjden. (Bloggens kommentar: på hög höjd gäller det att alltid utgå ifrån att symptom beror på höjdsjuka om inte annat kan bevisas). Jag märkte i alla fall att jag blev tröttare än vad jag rimligtvis borde bli av en vandring på 6-7 timmar. Jag var mer vältränad än jag någonsin varit, men ändå blev jag tröttare. Vandringen var dock fenomenalt vacker och magkramperna kom bara då och då. Jag började tro att det kanske skulle gå vägen ändå, men när vi kom upp på glaciären och nästan var framme vid ABC såg jag att det satt någon på stigen bredvid mig, och insåg att det var en häxa, komplett med spetsig hatt. Jag insåg också att det inte är något jättebra tecken att vara den enda i gruppen som ser en häxa, och jag uppdaterade guiderna om att jag inte mådde så bra.

”It’s normal,” var det enkla svaret.
Dagen efter vaknade jag med kraftig huvudvärk, men mindre magkramper. Färden gick nu upp på Yukhin Peak, på 5100 meter, i snöstorm. Det var ungefär ett dygn mellan det att vi gick från base camps 3600 meter till Yukhins topp, 5100 meter över havet. I alla texter jag läst rekommenderas att öka höjden med 300-500 meter per dygn, och att lägga in en vilodag var 3-4 dag.

”It’s only little storm,” säger guiderna, men i mitt tillstånd kändes den större. Jag noterade att jag fortsatt blev tröttare än vad jag kunde förvänta mig. Det gick segt upp på Yukhin. När stormen ökade tänkte jag att guiderna nog kommer vända om, det är ju bara acklimatisering, inget mål.
Jag har ingen mental bild av mig själv på toppen av Yukhin, jag har faktiskt aldrig hört talas om Yukhin innan den morgonen. Jag skiter i Yukhin, men upp ska vi. En rysk tjej som heter Olga pinnade på längst fram i täten, jag avundades hennes lätta steg, men efteråt berättade hon att hon var tvungen att gå så fort för att hon frös så brutalt.

Toppen på Yukhin Peak nås genom att man tar några steg på en exponerad kam, det är inte långt, men brant på den bortersta sidan. Vi hade på guidernas inrådan gått upp i våra vanliga kängor eftersom det var snö och inte is. På vägen ner tar en av deltagarna i gruppen, Vinnie, ett steg utanför de redan upptrampade spåren och snön släpper! Han glider iväg, först långsamt som något man kan skratta åt, sedan snabbare, och man inser att det är svårt att få stopp. Han får grepp, farten stoppar upp och han försöker resa sig för att ta sig tillbaka till kammen. Då släpper det igen och den lättsamma utflykten blir snabbt allvar. Guiden Sergey framför mig kastade sig med huvudet före ned från kammen och fick tag i Vinnies arm och fick stopp på honom. Det fanns förvisso några meter till godo innan den sluttande bergssidan förvandlades till stup, men inte många.
Gustav som var den andre svensken i gruppen valde att avstå Yukhin, han kräktes och var dålig. Guiderna diskuterade sinsemellan om han kunde ha tagit med sig någon magsjuka från någon tidigare resa. Jag påpekade vid några tillfällen att allt som verkar vara höghöjdssjuka ska anses som just höghöjdssjuka tills det är absolut och med säkerhet motbevisat, men då blev guiderna irriterade. De ansåg att man inte kan få AMS på så ”låg höjd” (3600-4400 möh) och att om det mot förmodan ändå skulle vara det så är det normalt och något som skall uthärdas. Gustav bestämde sig för att gå ner dagen efter och jag säger att jag nog borde följa med. Jag springer gatlopp mellan mitt tält och toaletten som är ett svajigt montage över en glaciärspricka.
Chefsguiden lovar mig då en extra vilodag följande dag om jag stannar i ABC. Jag vaknade morgonen efter av att blodet rann ur näsan och av att jag måste kräkas. På stenarna utanför tältet spydde jag upp det sista jag hade av vätska i kroppen. Chefsguiden har nu en nyhet åt mig. Vilodagen är inställd, vi ska upp på 5400.

Jag har lärt mig av så många olika människor att man ska må bra, att man ska ta det i sin egen takt och att man stannar upp vid enstaka tecken på höjdsjuka och att man går ner vid fler tecken. Jag har nu dundrande huvudvärk och diarré, jag kräktes, jag såg häxor och blodet rann ur näsan. Med papperstuss i näsan omringades jag av tre guider som frågade; Don’t you want summit?
Klart som fan att jag want summit. Tro mig, det är inte det som saknas. Men krafterna var på väg bort, och jag började på allvar undra hur långt man kunde pusha det här. Vad skulle nästa symptom bli, och varför ville de att jag skulle vara högre upp på berget när det inträdde? ”If you don’t go up now for acclimatization, very unlikely to reach summit,” sa Danil.
”Fine,” fräste jag och gick för att byta om.
I efterhand är det galet, jag ser det såklart när jag skriver den här texten, men när man väl står där och har satsat så mycket tid, energi och pengar, och man har ett team runt sig som peppar och är övertygade om att upp är det enda rätta, då känns det mer rimligt.

I pannlampornas sken trampade vi iväg, lustigt nog längs med glaciären, nedåt dalen igen, istället för upp mot berget. Jag undrade lite över det hela, men accepterade och traskade på. Det tog en timme ungefär för mig att inse att vi inte alls följer med i glaciärens längdriktning, utan såklart korsar den mot stigen som leder upp för bergssidan. Jag som har osvikligt lokalsinne, jag som alltid vet var jag är och vart jag ska gå, jag har alltså inte en aning. Jag lägger det till listan över dåliga tecken och tänker på en väns far som såg liftar strax under toppen på Kilimanjaro. Kanske är det nästa steg.

Det är lite kallt, och jag går i valet och kvalet mellan att rota fram varmare handskar eller vänta på soluppgången. Jag väljer att vänta och när den uppgående solen till slut stiger upp mellan bergstopparna i Pamir är den fantastisk. Det är nog därför jag klättrar, för att det är så bedövande vackert och hänförande tyst och tomt och högt.
Vi stannar inte så ofta, och jag dricker långt ifrån tillräckligt. Ibland går vi lite snabbare på grund av att vi passerar områden med lavinrisk, andra gånger går vi på bara för att vi kan. Min kropp som inledningsvis under dagen känts förvånansvärt stark börjar tröttna. På bilderna från den dagen ser man att mina ögon är trötta, sjuka. När vi kommer över ett krön och ser camp 1 långt bort på andra sidan den skålformade bergssidan känner jag att det kommer bli en lång dag. Min kropp är tom, min blick är tom, hela jag är tom. Det är först hemma igen som jag läser mig till att en plötslig försämrad kondition inte bara kan komma av kräkningar och dålig mage, utan också i sig självt är ett tydligt tecken på höjdsjuka. När vi når tälten ser jag att de är uppdelade i en lägre nivå i snön och en högre på sten. Vi ska tälta på stenen, kanske tjugo höjdmeter ovanför de undre tälten. Jag sjunker ihop över mina stavar och kan inte ens föreställa mig hur jag ska orka gå dit upp. Tjugo meter!

Jag vilar och kommer upp en stund efter övriga. Jag ramlar raklång in i tältet och somnar med storskorna fortfarande på. Sylvia som vanligtvis är en ganska omhändertagande person ligger också där, hon mumlar något och verkar ganska borta.

”Orkar du koka vatten?” viskar jag.
”Nein,” svarar hon.
När jag vaknar har det gått två timmar och jag måste ha något att äta. Jag är helt tom, det finns ingen energi. Även i vanliga fall är det lite av ett projekt att smälta snö på hög höjd, men nu inser jag att jag inte kommer orka. Ingen av guiderna har tittat till oss, så jag tar mig ut ur tältet och säger till en av guiderna att jag behöver vatten. Vatten för att dricka te och för att kunna röra ut lite potatismos i. Hon fixar det och jag får mitt vatten. Jag sitter utanför tältet och tar två tuggar potatismos innan allt vänder sig inuti mig och kroppen fullständigt vräker ut maten och de få klunkar sportdryck jag har fått i mig plaskar ut över stenarna. Jag ligger över ett stenröse och flämtar. Det är inte ett illamående som smyger sig på och som går att kontrollera medan man funderar på var man ska spy, utan kroppens omedelbara och kraftiga reaktion som jag bara har att lyda. Jag kryper in i tältet igen. Nu dyker Sergey upp. Han tycker inte att jag och Sylvia ska vila, det är inte bra, det kan man tydligen bli sjuk av. Det vore bättre om vi pysslade med något. Vi kan väl fixa lite med utrustningen?

Han har hittills varit den hjälpsammaste av guiderna, och det är möjligt att han bara vill väl, men jag orkar inte ens titta på honom. Den största risken att bli sjuk är alltså bristen på pyssel och fix. Jag somnar och sover fjorton timmar.
När vi vaknar vill guiderna gå uppåt. Till 6100 meter och camp 2. De hävdar att det är normalt att vara trött men att man vilar bort det förvånansvärt snabbt. Jag vägrar. Det är inte det att jag inte vill, jag vill fortfarande nå toppen, men jag förstår att det inte går. Dels orkar jag inte, och dels litar jag inte alls på guiderna längre. Det är troligt att jag kommer bli ännu sjukare om jag fortsätter och jag kan ärligt inte säga hur snabbt de skulle upptäcka det. Det är illa nog att jag nu måste ner från 5400 meter, men om jag lägger mina sista krafter på att ta mig till 6100 meter kanske jag aldrig kommer ner. Jag är extremt frustrerad över att de personer som skulle öka säkerheten för mig är de som nu riskerar den. Jag har guider för att inte vara en person som tanklöst springer högt upp på ett berg och råkar i trubbel. Jag som person har tålamod och uthållighet, jag har inte bråttom upp. Dom har det.

”But if you don’t go to 6100 meters, very unlikely you reach summit,” säger Danil snusförnuftigt.
”If I die, very unlikely I reach summit,” utbrister jag ilsket.
Jag tänker återigen på Annelies Westers räkneramsa, 1, 2, 3. Vad har jag nu, 7 tecken? Jag tänker på vad Fredrik Sträng säger; ”Nå toppen och må toppen.” Det är möjligt, jag vet att jag kan klättra mycket högre än så här och må alldeles utmärkt. Det här är fel sätt.

Under natten har Sylvia öppnat dragkedjan i tältet en gång och när jag hörde ritschet från metallen trodde jag för en sekund att jag var i mina föräldrars båt, och att någon öppnade kapellet och klev ner i sittbrunnen. (Bloggens kommentar: hallucinationer hör till symptom på kraftig höjdsjuka)

”Jag går inte högre,” säger jag en gång till.

”OK. Stanna här då. Vi är tillbaka imorgon vid lunchtid ungefär, då hämtar vi upp dig.”

Jag hinner bara snudda vid tanken på att sitta ensam i camp 1 en dag och en natt när jag är så sjuk. Det kanske fungerar. Jag behöver bara koka vatten och försöka äta. Jag känner kanadensarna som jag tror är i camp 1, men jag har inte sett dem, och att gå runt och leta känns just nu övermäktigt. Den så kallade toaletten är vidrig, en stenig liten platå med rasrisk där folk har bajsat varhelst de känt för, men jag har å andra sidan varken ätit eller druckit på ett bra tag nu och behöver troligtvis inte bekymra mig om det. Jag behöver inte fundera på det så länge, för plötsligt ramlar Krasi i vår grupp ut ur sitt tält med jagad blick.

”Down. Now!”
”But summit…?”
”Down!”

Jag har nu beslutat mig för att guiderna är hjärndöda, och jag sällar mig till kören. Jag ska också ner. Nu är vi dessutom två, vilket är säkrare. När guiderna ser att vi är två som ska ner beslutar de sig för att en av dem kan gå med. Danil går med oss ner, de övriga två fortsätter uppåt med fyra klättrare. Sylvia och Vinnie säger hejdå, övriga försvinner utan ett ljud.
Vi tar fler pauser ner än vad vi gjorde upp. Danil genar här och där och vi hoppar över glaciärsprickor som är precis på gränsen för vad jag känner att jag kan ta mig över. 

”They are not so deep,” avfärdar Danil de till synes bottenlösa hålen, som om det skulle spela någon roll vid ett eventuellt fall. Den sista biten över den platta glaciären innan ABC känns ändlöst lång, alla mina krafter är förbrukade och jag känner att jag har valt helt rätt när jag stupar i säng på 4400 meters höjd istället för 6100 meter. 

Dagen efter packar jag mina saker, langar in en oöppnad påse Dumle på Krasis sovsäck, och så fortsätter jag långsamt ner mot base camp och de gröna ängarna i Achik-Tash.
Ingen i vår expedition, som vi inspirerade av Sergeys bermudashorts, döpte till ”Expedition Miami Beach", nådde toppen på Pik Lenin. Som högst kom några deltagare till camp 2 på 6100 meter.

Sammanfattningen av resan och konsekvenserna, ett år senare:
Ett fantastiskt berg blev onödigt dramatiskt på grund av oerhört oseriösa inhyrda guider som pushade mig uppåt och inte ville låta mig vända eller vila trots att jag från 4400 meters höjd hade diarre, magkramper, kraftig huvudvärk och näsblod, var desorienterad, tyckte jag såg en häxa och kräktes. (Enligt arrangören: Inga tecken på AMS)

Jag kom till 5400 meter innan en annan i gruppen som också var sjuk skrek åt guiderna och fick dem att avsätta en guide för att ta oss ner. (Vi hittade ner men det var stor lavinrisk, och en del glaciärsprickor, så man vill gå inknuten flera.)
Väl hemma påtalade jag för den svenska arrangören hur oseriöst jag tyckte att det varit, och att jag ville ha pengar tillbaka. De svarade med ett "tråkigt att du inte nådde toppen" typ och sa att jag kunde få rabatt på en ny resa, men jag var ju självklart inte sugen på att resa med dem igen. Jag skrev [på flera platser] om resan, tidningen Bergsport snappade upp det och det blev en artikel där om resans höjdpunkter såväl som lågvattenmärken.
Irriterad på att man som arrangör inte ska behöva ta ansvar för hur inhyrda guider agerar beslutade jag mig för att dra ärendet till ARN. Jag var lite orolig för om de skulle förstå vad det var jag reklamerade. Det är ju lätt att tro att det var den missade toppen som låg bakom, men så var det alltså inte för mig. Jag begriper mycket väl att det aldrig finns någon garanti för att man når toppen, men om jag betalar svenska priser förväntar jag mig säkra guider som har mitt bästa för ögonen.
Företaget tillbakavisade mina krav bland annat genom att antyda att jag inte var tränad, vilket är dumheter. Jag hade bland annat på arrangörens uppmaning gått en glaciärkurs åtta veckor innan avfärd där jag placerades i den starkaste gruppen/replaget med yrkesmilitärer och brandmän. Arrangören nämnde också rätt irrelevant att "man måste ha erfarenhet", vilket jag också hade. Jag har mer än 10st 5000-meterstoppar i ryggen senaste 3 eller 4 åren, och då arrangören begärde även en 6000 meters topp i bagaget klättrade jag en sådan också. Min träningsgrad och erfarenhet var i högsta grad vidimerad av arrangören.
För att göra en kort historia av en lång så fick jag svaret och jag fick rätt! Jag får inte hela summan jag krävt tillbaka, men de ger mig rätt i sak och menar att guiderna borde ha varit uppmärksamma på mitt mående och att man som sjuk inte ska behöva kämpa för att få ta sig ner från ett berg. De nämner också att resenären (jag) har rätt att ställa krav på kvaliteten hos de tjänster som hyrs in av företaget man bokat genom. (Bloggens kommentar: företaget har följt ARNs rekommendationer och har betalt tillbaka den rekommenderade summan).

Hade de bara agerat lite annorlunda kunde vi ha sluppit mycket tjafs. Om jag hade tillåtits backa och inte aktivt övertalats och pressats att gå högre när jag var sjuk hade jag kanske kunnat göra ett nytt försök senare på resan. Även om tiden då varit för knapp för ordentligt acklimatisering hade jag hellre gått med till camp 1 tex och stannat och haft en bra upplevelse.

Kanske kommer det faktum att jag fick rätt i sak i ARN göra att vissa arrangörer skärper sina rutiner och krav på samarbetspartners.