Att stå på vassa spikar: no pain - no gain

Sadhu-spikbräda, handgjord av Sulima Sadhu. Spikarna är vassa och orsakar akut smärta 
Att frivilligt och regelbundet utsätta sig för diskomfort är nyckeln till mental träning och till utveckling av viljestyrkan – som sedan behövs i alla aspekter i livet, oavsett om det är idrott, äventyr, karriär eller självutveckling. Jag brukar rekommendera intervallträning, tex backintervaller som maxar pulsen, eller aktiviteter som vinterbad utan bastu. Den här gången fick jag lära mig något helt nytt på den fronten.

Den här upplevelsen hette spikbrädan Sadhu, något helt nytt för mig - men uppenbarligen rätt stort österut. Visst har jag hört talas om yogamattor med plast-spikes som var inne för tio år sedan, men dessa lockade aldrig (de innefattar inte heller riktig smärta). Sadhubrädan däremot är en tjock träbräda med riktiga, vassa metallspikar för att stå på. Kroppsvikten fördelas ut på fotsulorna och sedan på ett antal spikspetsar, tillräckligt många för att de inte ska penetrera huden men tillräckligt få för att smärtan ska vara… mycket väl kännbar. Alltså göra riktigt ont.

Brädan går att använda inomhus och utomhus. Vissa är självstabiliserande.
Varför skulle någon utsätta sig för något sånt? Smärta är ju generellt något som folk försöker att undvika. I korthet så handlar det om en övning för viljestyrka och mental fokus, som sedan ger en utomordentlig kick av endorfiner. Men den fullständiga förklaringen är mycket mer avancerad. Läran handlar om en andlig övning, och en möjlighet till självutveckling på olika nivåer. En annan aspekt som jag har fått höra är läkande: kroppens reaktion på smärta är att börja läka skadorna omedelbart, så eftersom det inte finns skador (på grund av att smärtan är helt och hållet terapeutisk) så går insatserna till någon annanstans i kroppen där de behövs. Det finns flera olika skolor gällande användningens ändamål, och det de alla enas om är följande: ingen bör göra detta bara för att ”få det gjort”, som någon slags ”du vågar aldrig”-grej, eller att bevisa något. Det bör finnas en djupare förståelse så att övningens innebörd blir meningsfull.

Oavsett vad du har för orsak för att testa brädan, så blir processen ungefär densamma, iaf för nybörjare. I början gäller det att få hjälp av någon erfaren, med instruktioner och förberedelser. Viktigt är även att kunna få hjälp att kliva på och kliva av – det är de smärtsammaste momenten och det finns skaderisk om man gör fel; fötterna ska kunna lyftas och sänkas rakt av – annars skrapar spikarna upp fotsulan. I övrigt är övningen inte farlig, dock väldigt mentalt krävande på grund av smärtan.

Det kanske inte ser ut så... men det krävs rätt mycket att stå kvar såhär.
De första två till fem minuterna är smärtan intensiv, och det gäller att motstå den naturliga reaktionen att ta bort smärtans orsak, det vill säga kliva av brädan. Vissa vrålar av smärta, andra gråter eller skrattar okontrollerat. Det är lätt att börja hyperventilera men det gäller att undvika det: andetagen ska vara ”stora”, det gäller att andas ut smärtan från fötterna, genom hela kroppen och ut genom hjässan. Genom att koncentrera sig på andningen, och acceptera smärtan, så går det att ta sig genom de första minuterna.

Sedan kommer nästa fas – och det är nu det blir spännande. Smärtan ”försvinner”. Endorfinerna tar över, och nu handlar det helt och hållet om hur du klarar av att rikta medvetandet. Vissa får vivida visuella upplevelser, andra får starka upplevelser genom andra sinnen. Det är i alla fall en upplevelse av förändrat medvetande.

Visst känner du smärtan om du fokuserar på fotsulorna. Men i övrigt finns det en enorm bredd av nyanser både fysiskt och mentalt som det går att fokusera på istället. Det gäller att stå kvar ett tag, tills det inte längre känns att du får ut någonting av det. Det sägs att det inte är lönt att stå i mer än en timme.

Mitt i processen. Smärtan är utmanande att hantera - men uppenbarligen inte omöjlig, trots att det blir svettigt och kämpigt
Avståndet mellan spikarna avgör förstås smärtupplevelsen. 0,8 cm mellan spetsarna räknas som nybörjarvariant, eller ”light”. 1 cm mellan spetsarna är det vanliga verkar det som – det går att köra med det även som nybörjare. 1,2 cm är nästa steg, för den lite mer avancerade utövaren. Slutligen finns 1,5 och upp till 2 cm – men då måste de placeras noggrant under fötterna för att skapa optimalt stöd utan att skada fotsulan.

Hur mycket ont det gör är högst individuellt. Jag får höra om tidigare kunder som använt exakt samma bräda – vissa har inte kunnat klara av mer än några sekunder, andra klarar av längre men skriker, svär och gråter under tiden, och vissa klarar av det utan några större bekymmer.

Efter mina 45 minuter på brädan (encentimeters) kan jag absolut rekommendera Sadhubrädan som ett verktyg i tuff mental träning, men även för att arbeta med smärta och smärttröskel (och därmed med viljestyrka som förlängd effekt). Endorfinerna är inte heller att förringa, känslan av efterruset är väldigt behaglig.

Jag skulle gärna vilja praktisera det regelbundet. De första gångerna tror jag är bäst tillsammans med en erfaren lärare. Det gäller också att få tag på en riktigt välgjord bräda. Jag hade tur med bägge.

Tvådelad bräda som går att vika ihop för lättare transport.