 |
| Foto från vägen ner från Galdhöpiggen. |
Direkt efter höstens första tur upp till Nordens högsta topp hade jag planerat ännu en tur till samma berg. Jag
skjutsade förra gruppen till Oslo och väntade in nästa grupp, samt passade på
att få en natts ordentlig sömn. Den nya gruppen var en intressant blandning av deltagare – från folk som redan varit uppe på Elbrus och Mont Blanc
med mig, till folk som förvisso fjällvandrat någon gång men inte var supervana.
Målet var att ta oss upp för Galdhöpiggen från Juvasshytta-hållet. Den vägen är
inte lika brant och lång som turen från Spiterstulen, men innebär vandring över
en glaciär, vilket skulle vara spännande både för nybörjare och för de mer
erfarna.
Jag hade följt
väderutsikterna i en vecka innan, och för varje dag som gick blev det en
dystrare bild. Vind och nederbörd skulle bli starka den dagen, och prognosen
blev värre och värre. Först skulle det vara 11-12 m/s, men ändrades dagligen.
Vid något tillfälle blev prognosen så illa som 15-16 m/s dagtid, och en hel
del nederbörd. Det skulle vara ganska svalt, runt nollgradigt, och i sådana
temperaturer kan en stark vind bidra till kännbar chill factor.
 |
| Foto från Galdhöpiggen, på väg ner. Snöfall. |
Det är inte ett
väder som lämpar sig för en utflykt med nybörjare, men just med den här gruppen
var min bedömning att risken var hanterbar. Jag informerade om vädret och
justerade förväntningarna. Det gällde framför allt att klä sig rätt, ha med
ordentliga förstärkningsplagg, och skydda utsatta kroppsdelar (ansikte,
händerna) för att inte kylas ner för snabbt. ”Vanliga” vandringskläder duger
inte i sådana förhållanden. Jag rekommenderade även skidglasögon för att skydda
ögonen och ansiktet från snö, som annars kan göra rätt ont i sådan vind. Själv
hade jag ingen möjlighet att åka hem från Norge och hämta mina. Det fick duga
med solglasögon.
 |
| Solbrillorna gör sittjobb trots noll sol. Glaciärvandring på väg ner från Galdhöpiggen |
Jag mötte upp
svenska delen av gruppen på flygplatsen i Oslo. Norrmännen skulle köra dit
själva och möta upp vid Juvasshytta. En av gruppmedlemmarna kom något sent på
grund av inställt flyg, och jag förstod tidigt att vi inte skulle komma fram
till Juvasshytta innan mörkret. Det är trots allt lite att köra, 5-6 timmar
beroende på antal stopp och hur trafiken ser ut.
Vi nådde
Jotunheimen sent på kvällen. Det hade redan blåst upp ordentligt, och jag
bestämde mig för att inte fortsätta hela vägen till stugan, där det är ganska
vindutsatt och väldigt stenigt. Istället hittade vi en plats längs med vägen,
innanför trädgränsen. Där kunde vi slå läger i lä, och njuta av en platt
gräsplätt istället för att försöka slå upp tältet i grus eller rullsten.
 |
| Approach till glaciären. Vackert, dock inte optimalt för skyddat läger |
Vi var på
fötterna tidigt på morgonen och rullade in på Juvasshytta för att möta upp de
nyvakna norrmännen. Vi hade kommit överens om att äta frukost tillsammans, bra
början på en intensiv dag ihop. Det blåste nu ännu mer, och vi sökte lä bakom
stugan för att kunna använda våra kök på ett effektivt sätt. Folk började redan
frysa, och jag gick igenom utrustningen med var och en och förstärkte med det
jag kunde. Jag delade ut låneutrustning i form av selen, stegjärn, stavar och
så vidare. Snart var vi klara för att gå.
Under tiden
anlände bussar och bilar med turister, och övernattande gäster vällde ut från
stugan. Det var knökfullt när ett par hundra personer försöker värma sig i
stugan, gå på toaletten eller handla i den lilla butiken samtidigt. Det var
lördag och alla skulle gå på tur – det går utmärkt att anmäla sig i
receptionen, betala, och bli med på en guidad tur i en stor grupp över
glaciären och upp. Mycket ungdomar och barn, jag minns att vi var lite
imponerade över hur hurtiga norska barn är. Men den känslan gick över rätt fort
efter att ha sett vad som hände med barnen sedan.
 |
| Folk börjar samlas inför guidade vandringen tillsammans med Juvasshyttas guider. |
Jag var väldigt
glad över att vi inte behövde bli en del av den folksamlingen, utan att jag
kunde leda gruppen och gå före crowden. Vi satte fart mot glaciären, några
privata grupper gick också i förväg. Än så länge var det OK väder, med vind och
dimma men utan nederbörd, och så länge vi var i rörelse var det lagom
temperatur för en trevlig vandringstur.
 |
| Vägen mellan Juvasshytta och glaciären bjuder på utsikt över dalen, och sparsamt med höjdmeter |
 |
| Sten övergår till glaciär. |
Det tog oss
mindre än en timme att komma fram till glaciären. Där såg det ut att vara värre
väder. Vinden tilltog, men det var molnigt/dimmigt med sikt på max 20 meter.
Det var därmed omöjligt att se stigen eller ta ut kurs på klipporna, och vi var
tvungna att navigera helt i blindo, med kompassen som enda hjälp. Jag gick som
tvåa i ledet, så jag skulle ha möjlighet att navigera, medan ettan hade utkik
efter sprickor och höll en bra gåtakt.
Efter ett tag
nådde vi området med större sprickor. Det låg precis mellan oss och vårt mål.
Vi var tvungna att passera dem på någon sida för att komma fram, men med så
lite sikt är det svårt att överblicka landskapet och bedöma åt vilket håll de
kommer att fortsätta. Vi var tvungna att vända tillbaka flera gånger, då omvägarna
kring sprickorna resulterade i återvändsgränder med djupa, breda skåror med
överhängande snö både till höger, vänster, och framför oss. En sådan spricka hade kunnat svälja en lastbil eller ett tåg utan att det skulle kunna synas.
Trots att det tog
lite extra tid så var det på sitt sätt spännande, och framför allt fick vi se
naturens dramatiska skapelser som är så sällsynta från så nära håll. Dessutom
var det en utmärkt övning i att gå i replag - och navigera i dålig sikt.
Vinden piskade
på, och det hade börjat regna. Jag hade varit övertygad om att regnet skulle
frysa till snö i den här temperaturen, men jag hade fel. All utrustning blev
blötare och blötare. Jag hade tidigare fått rekommenderat ett
impregneringsmedel från ICA, som minsann skulle fungera lika väl som
märkesgrejerna. Men det visade sig inte hålla alls. Innehållet i mina fickor
blev dränkt av det horisontella regnet nästan direkt, skorna klafsade med iskallt vatten. Dumt att ha tagit den risken, men tur att det inte var en mer allvarlig expedition jag använde det
på.
Till slut tog vi
ut en omväg norrut, och sprickorna blev äntligen tunnare och färre. I dimman
såg jag en annan grupp, med flera dussin ihopkopplade deltagare. Det var en av
de större grupperna som gick från Juvasshytta efter oss, och vi satte igång efter dem. Deras guider gör den här turen flera gånger per vecka, och jag trodde att de skulle visa den snabbaste vägen - dock fanns det tydligen flera olika sätt för att gå över, och även de fick gå fram och tillbaka och välja det bästa.
Det visade sig
handla om två parallella replag. Bägge gick ganska långsamt, och det fanns
barn från 7 år och upp i bägge. De flesta turister hade bara löparskor på sig,
vissa med någon slags broddar eller stegjärn, andra verkade gå utan. Folk
halkade runt, verkade trötta och kalla.
Till slut gick vi
om dem, då vi inte hade tålamod att vänta och stappla efter dem. Jag såg att en
liten pojke halkade hjälplöst runt och kunde inte ta sig upp på ett isigt brant
parti. Jag tog honom i handen, hans enorma vita vante i min svarta smäckra
high-tech alpinisthandske, och drog med mig så han klarade partiet. Vände mig
till honom för att ge pojken en uppmuntrande blick och ett leende. Och möttes
av ett redan mörkrött ansikte, förvridet i gråt. Blanka panikögon, tårar och snor
överallt. Han mådde inte bra.
Nu hade vinden nått en
rejäl styrka. Folk svajade till i vindbyarna. Det var svårt att höra något annan än vind. Vi skulle ta en väldigt kort paus, justera utrustningen, ta en varm dryck och fortsätta vidare. Medan vi tog av
oss stegjärn och rullade ihop repet såg vi på de andra grupperna som ankom.
Folk var absolut inte klädda för vädret. Många hade svårt att gå på den hala
glaciären på grund av fel val av skor. Men värst var det med barnen. Den här
turen, liksom den andra från Spiterstulen, avses vara lämplig för barn, och
norrmän drar villigt med sig ungarna till naturupplevelsen. Men det vi såg
framför oss var mer likt barnmisshandel. Kidsen grät, skrek och vrålade rakt
ut, ramlade, slog sig, förblev nere, föräldrarna skrek och drog i repet, allt
till ylande vind och irriterade rop från glaciärguiderna. Kanske funkar det att
ta med sig ett mycket vältränat, fjällvant och välmotiverat barn upp, om det är
bra väder. Den här dagen var det endast 30 av ca 200 personer som nådde toppen.
Stackars ungarna. Jag återkommer till detta i senare inlägg.
Vår grupp fortsatte nu
längs med stenryggen, mot toppstugan och sedan toppen. Det är en brantare
vandring, ibland genom snöpartier som i och för sig är förstärkta med rep för
säkrare nergång.
Nu tilltog vinden
ännu mer. En deltagare från vår grupp förlorade balansen flera gånger på grund
av vinden, och blåstes omkull. Det gällde att inte gå för nära till höger, där
klippan är som brantast. Lyckligtvis gick det inte att se rakt ner på grund av
dimman, så ingen blev särskilt högrädd.
 |
| På väg uppför de blöta klipporna |
 |
| Kort vilopaus vid avgrunden |
Det tog en dryg
timme att ta oss upp. En obligatorisk fotostund vid toppen, sedan gick vi ner
till toppstugan. Där var det fullt, och det var kö för att komma in – alla
ville in och värma sig, kanske torka lite, och äta något gott innan nervägen.
Golvet var täckt av en djup vattenpöl, och luften hade närmast 100% fuktighet.
Folk satt och stod tätt inpå varandra, sorlet var högt – nu har vi klarat
målet! Men alla ville stanna lite till i värmen. Vätan hade hittat in i varenda
lager, och det skulle bli kyligt att bege sig ut i vinden. Flera försökte komma
in, antingen handla från lilla kiosken eller äta eget, kanske stå framför
kaminen en liten stund om de lyckades knö sig fram.
Plötsligt
meddelade stugvärden att stugan skulle stängas och alla var tvungna att gå ut.
Detta stred mot vad som har sagts av värdarna på Jyvasshytta tidigare – de sa
ju att toppstugan hade öppet till 18. Tydligen bestämde sig värden för något
annat, föste ut alla och låste dörren. Nu förstod jag varför stugan hade stängt
förra gången jag var där också – de följde inte vad som sades där nere. Synd
för dem som fortfarande kämpade sig upp i det vädret, min aldrig fick möjlighet
att till att få sig en liten vilostund inne.
På vägen ner
skingrades dimman, och vi kunde äntligen se glaciären! Regnet övergick till snöflingor,
och en lager vit nysnö täckte både glaciärisen, berget och alpinisterna.
Vinden
hade äntligen mojnat något och blåste definitivt under 13 m/s, så den kylde
inte ner lika mycket. På vissa platser kunde vi till och med vara helt i lä. Fortfarande verkade varenda extra förstärkningslager
behövas. Och nu pratar vi grejer som är bortom en simpel fleecejacka och
halsduk – både balaklavan, dunjackan, flera lager handskar, 2-3 lager byxor
(här finns fler tips på kläder till fjällturer) var i användning.
 |
| I lä från vinden, men det snöar på. |
Neråtvägen var långt vackrare, på grund av vi kunde se omgivningarna. Jag fick tid till att ta fler foton, då jag inte behövde vara upptagen med navigering. Och det var verkligen tur. Vandringen över den snötäckta glaciären bjöd på ovanlig, fängslade estetik.
 |
| Framme! Nu bara stenstig kvar. |
Vi kom ner i lagom tid på eftermiddagen, och bestämde oss
för att inte slå läger vid den vidutsatta stugan, utan börja rulla vidare
direkt efter att vi har kommit ner, efter en mat- och vätskepaus förstås.
Norrmännen skulle till och med hinna hem till Oslo! De pushade på, men själv
ville jag se till att resterande gruppen skulle få ordentlig vila istället för
att sitta i bilen hela kvällen och halva natten. Som förare var det även under
mitt ansvar att själv få vila.
Vi hittade åter
igen en tältplats på vägen. Den här gången var det vid den turkosa älven Gudbrandslågen, som glaciärsmälta Vågåvatnet möter vid Otta. Kvällsdimman rullade in över vattnet när vi reste tipin.
Det här var den vackraste tältplatsen jag haft på länge.
Turen blev lagom
utmanande även för de mer erfarna deltagarna. Men jag lägger gärna till att det
absolut inte är rekommenderat att ge sig ut i sådant väder om du ska ut utan
guide, gå i en väldigt liten grupp/ensam, eller inte är tillräckligt erfaren. Molnen gör att
det är lätt att tappa stigen, utan replag är det lätt att gå fel och gå vilse.
Vinden och kylan gör att pauserna måste hållas korta, och läget snabbt
ändras till livshotande om någon skadar sig, om än väldigt lindrigt. Om du inte
kan röra dig blir du nedkyld, och får ännu svårare att röra dig eller ta beslut
överhuvudtaget. Det är ofta omöjligt att ordna helikoptertransport i stark
vind.
Även ordentlig
utrustning är viktigt. Utan varma kläder eller rätt skor (samt stegjärn) är det
lättare att bli blöt, kall, nerkyld, tappa fokus, skada sig, och till slut
tappa orken att ens gå tillbaka.
I dagarna rapporterades
det om en tragisk händelse på Kebnekaise – en kvinna omkom på vandring under
väderförhållanden med mycket kyla och vind. Klass 1 varning var utfärdad, men
några personer gav sig ut ändå. Polisen undersöker händelsen, men det är lätt
att se hur en annars ofarlig händelse kan bli livsfarlig under sådana
omständigheter. Snälla, ta hand om er därute. Berget står kvar.
 |
| Det möjlighet att vänta ut ovädret på fina Juvasshytta. Utsikten från lobbyn mot lounge-delen. Bokningsbart på dnt.no |